Har du vuxit upp med föräldrar som lärde dig att bita ihop och göra det som behöver göras?
Själv får jag lite ont i magen när någon säger "nej men det är bara att bita ihop och köra på". Jag förstår mycket väl var den kommer ifrån. Vi ärver många beteendemönster, och har vi vuxit upp i en familj där man lägger locket över vissa känslor så lever det ofta starkt i oss själva – kanske utan att vi någonsin reflekterat över det.
Jag kommer själv delvis från en familj där mönstret "allt är bra" finns. Allt är givetvis inte alltid bra, men om man vuxit upp i en sådan miljö kan tendensen omedvetet vara att vilja att allt ska vara bra – och att det känns som om något är fel när det inte är det.
Jag har jobbat mycket med mig själv och mina programmeringar, eftersom jag drivits av en nyfikenhet kring vad det egentligen innebär att vara fri. Fri från vad vi lärt oss, från gamla mönster, antaganden och idéer om hur vi "ska" vara.
För vi har ofta lärt oss att lägga locket på, trycka undan och gå vidare. Och när vi gör det – när vi stänger ner det som känns svårt eller obekvämt – så stänger vi inte bara av det jobbiga. Vi stänger också ner vår förmåga att känna fullt ut.
Vi kontrollerar, håller ihop och skyddar oss från att känna. Och det är inte konstigt. Det har ofta varit ett sätt att ta hand om oss själva. Men någonstans längs vägen börjar många av oss också längta efter något mer.
Mer liv, mer kontakt, mer av oss själva. Och det är där kroppen kommer in. För kroppen bär det vi har tryckt undan – men också det vi längtar efter att få känna.
Att börja öppna upp igen handlar inte om att "fixa" sig själv, utan om att steg för steg våga möta det som finns där – med värme och medkänsla.