Jag befinner mig själv mitt i det okända. Min cykel känns inte längre igen – hon är som en vild tonåring som kommer när hon har lust – och mitt minne verkar ha tagit semester. Jag vill prata om den här tiden i livet, och om sexlust.
Jag läser ofta att "många kvinnor får minskad sexlust, det är naturligt". Och jag hör klienter säga: "Det är kanske inget konstigt, jag är ju i klimakteriet…" Och ja – hormonerna förändras. Och ja – mycket kan påverkas. Men jag vill bjuda in ett annat perspektiv. En teori.
Tänk om klimakteriet är den tid då vildkvinnan på allvar reser sig och inte längre kan ignoreras? Hon som inte nöjer sig. Hon som inte längre har sex för husfridens skull. Hon som inte är intresserad av halvmedioker intimitet. Hon som vet. Hon som ser. Och därför kanske hon inte känner någon lust – till just det gamla sättet.
Kanske känns det till och med skönt att slippa förklara varför du inte vill ha sex. Du är ju i klimakteriet. Men tänk om kroppen visst känner lust – bara inte till den sexualitet vi blivit matade med?
Tänk om kroppen längtar efter något annat? Njutning utan mål. Intimitet och sexualitet utan prestation. Cirkulär, pulserande, djup, långsam njutning. Inte linjär – utan den njutning vi finner när vi är i kroppen utan agenda.
Det betyder inte att klimakteriet inte kan vara utmanande. Det betyder inte heller att vi alltid längtar efter sex med någon annan. Men det betyder att den här tiden kan bli en inbjudan till att fördjupa din egen relation till njutning, kropp och själ. Och kanske en öppning till en mer sann, helig intimitet. Med dig själv. Och med någon annan, om du vill.
För mig personligen är njutningen och intimiteten bland det som bär mig mest genom den här tiden. Och det budskapet hörs alltför sällan.