Okej karriär. Okej moderskap. Okej att vara duktig, lojal, omtänksam, projektledaren i familjen. Men… är det okej för en kvinna att bara vara? Att vara sensuell. Att njuta. Att känna sig själv genom sin kropp, sin sexualitet, sitt inre flöde?
Jag vågar påstå att – nej, där är vi inte ännu. För en kvinna som njuter väcker ofta något hos andra. Hon blir snabbt "för mycket". Lite självisk. Lite provocerande. Kanske till och med "opassande".
Men tänk om det är just den kvinnan som visar vägen? Tänk om hennes frihet är en inbjudan till vår egen? Vi har lärt oss att vara duktiga, men inte att njuta. Att prestera, men inte att ta emot.
Generation efter generation har kvinnor blivit så vana vid att ge, hålla ihop, förstå, förutse. Men den plats där livskraften bor – i kroppen, i känslan, i njutningen – har fått för lite utrymme. Att återvända till njutningen är inte lyx. Det är läkande. Det är ett sätt att minnas vem du är innan du blev duktig.
Att låta dig själv känna är att komma hem. Och den förändringen… den börjar i oss. Ingen kommer ge oss tillåtelsen. Vi måste ta den själva. Att äga sin rätt till njutning, till sensualitet, till kroppen. Ju mer du bor i din kropp, desto mindre farligt känns det.
Och när vi gör det tillsammans, när vi håller varandra i modet att vara levande, då läker något djupt i oss. I det kollektiva kvinnosåret. För ingen kommer tacka dig för att du inte njöt. Men du kan inspirera många – bara genom att göra det.