Vi har ofta en idé om vad självkärlek är. Att det handlar om att alltid vara vänlig mot sig själv. Kärleksfull. Att känna sig lugn och harmonisk. Nästan lite perfekt inombords. Men det är inte den självkärlek jag jobbar med.
För på riktigt? Självkärlek handlar inte om att du alltid ska känna dig lugn, lycklig eller fri från svåra känslor. Det handlar inte om att du ska bli av med skammen, skulden, oron eller sorgen.
Det handlar om att öka din kapacitet att ta hand om dig själv – med alla dina känslor. Många som kommer till mig bär på en känsla de länge försökt bli av med. Som skam. Skuld. En rastlöshet som aldrig riktigt försvinner. Och ofta finns där en röst som säger: det är fel på mig för att jag känner så här.
Men det är inte fel på dig.
För många av oss har lärt oss att hela känslospektrat inte får ta plats. Att vissa känslor ska sopas under mattan. Att ilska, avundsjuka eller stora behov inte är "bra" att ha. Att vi ska vara snälla, harmoniska och lagom.
Och så lär vi oss sakta att döma bort delar av oss själva.
Men hela du får finnas. Även de delar du lärt dig att skämmas för. Du kan lära dig att vända dig mot känslan, istället för bort från den. Att låta den få komma med sin information. Att hålla om den delen av dig – ofta en yngre, inre del – som blivit triggad och behöver mötas med värme istället för att jagas bort.
När du slutar kämpa mot dina egna känslor och istället lär dig att möta dem med kärlek – händer något. Du behöver inte längre lägga all din energi på att hålla dem borta. Du blir mer hel. Mer du.