Förra veckan hade jag ynnesten att vara avstängd från omvärlden. Telefonen låg i flygplansläge och datorn fick stanna hemma. Jag tillbringade tio dagar i Frankrike tillsammans med kvinnor från hela världen, och jag slås – igen – av förundran över hur snabbt och djupt det går att komma nära varandra i en sådan gemenskap.
Vi var olika – olika åldrar, olika bakgrunder, olika liv – men när det verkligen gäller, när vi skalar bort ytan och möts i det som är sant och väsentligt, är vi så lika. Samtidigt som var och en bär sitt unika uttryck.
Jag kom hem fylld av kärlek. Som att jag blivit uppfylld inifrån och ut. Jag kom i kontakt med ännu djupare lager inom mig själv, fick skala av några försvar, några masker. Och därinne fanns något så självklart, så njutningsfullt – livet självt. Som en våg genom kroppen. Livskraften som får mig att gå barfota i gräset trots att det är oktober. Som låter kroppen dansa i höstsolen. Som får mig att njuta lite extra av min kopp kaffe.
Det var starka personliga upplevelser – men jag är övertygad om att de inte hade varit möjliga utan det kraftfulla hållandet från gruppen av kvinnor. Att bli sedd och hållen i sin sårbarhet. Att dela både tårar och skratt. Att känna igen sig i varandra – och dansa i extas tillsammans.
Det är vad som kan ske när vi kliver in i en kvinnogemenskap som skiljer sig från det vi kanske tidigare upplevt. En trygg plats där vi får vara hela, sanna, mjuka, vilda. Där vi inte behöver prestera eller skydda oss. Där magi faktiskt kan uppstå. För när vi vill komma hem – till kroppen, till sensualiteten, till vår djupaste närvaro och livskraft – då är det så otroligt läkande och kraftfullt att göra det tillsammans med andra kvinnor.