Just nu befinner jag mig i Skåne. Det var inte alls planerat. Min pappa bor här, och när han var på väg hem från affären i måndags fick han plötsligt ont i hjärtat. Det visade sig vara allvarligt – han fick akutopereras i många timmar. Efter att ha legat nersövd i flera dagar har han idag långsamt börjat vakna upp, vilket är en stor lättnad.
Jag tänkte först: jag kan inte skriva nu. Men så kom en starkare röst: jo, det kan du – och du bör göra det.
För om det är något som blivit tydligt de här dagarna, så är det hur snabbt livet kan vända. På ett ögonblick. Och mitt i det – hur stark kärleken är. Hur viktigt det är att välja den. Att välja hur vi vill leva våra liv.
Normer, rädslor och föreställningar – allt det där känns avlägset när livet ställs på sin spets. Det som återstår är det äkta. Och frågan: lever jag så som jag innerst inne längtar efter?
För jag tror inte att vi, när vi befinner oss i slutet av våra liv, kommer känna tillfredsställelse över att vi höll tillbaka. Kanske kommer vi snarare önska att vi levde lite friare. Lite sannare. Lite mer fyllda av kärlek. Och det är bara vi själva som kan ta det ansvaret. Det är lätt att skylla på brist på tid, pengar, barn, jobb, logistik. Men ofta är det mycket mer utmanande att möta sig själv i spegeln och erkänna: det är jag – och bara jag – som bär ansvaret för hur jag lever mitt liv.
Allt det här som händer i mitt liv just nu påminner mig om varför jag gör det jag gör. Varför jag håller space för kvinnor. För att vi, mitt i livets skörhet, ska få känna kraften i att vara levande, sensuella och fria – utan skam.
Och ordet skamlös? Det har använts som ett vapen mot kvinnor i generationer – för att hålla oss små, lydiga, kontrollerade. Men jag vill ta tillbaka det. För mig betyder skamlöst sinnlig: jag äger min kropp. Jag njuter utan att be om ursäkt. Jag släpper skammen som inte ens var min från början. För att vara skamlös är att vara hel.