Jag vill dela en historia från mitt förflutna. Den dök upp för mig – och den vill delas. Det är en historia om skam. Och frihet.
För nästan 25 år sedan – halva mitt liv sen – jobbade jag på ett (för mig då) drömjobb: IDEA, en internationell organisation för demokratiutveckling. Jag var ung, ambitiös och fick mycket förtroende av min chef, en stark och klok kvinna som utmanade mig och fick mig att växa. Hon skickade mig till Burkina Faso för att föreläsa på franska, trots att min franska var bristfällig. Hon trodde på mig.
Men där fanns också något annat. En subtil rivalitet mellan mig och en annan ung kvinna. Det var tydligt att hon ville mer, kanske till och med ta min plats.
En varm vårdag satt vi ute på en bänk vid Strömsborg där kontoret låg. Jag hade på mig en grön blus jag älskade – köpt i Thailand, halvlång i ärmarna, med några knappar som inte gick hela vägen ner. En lätt vind kunde få den att fladdra till så att en liten glimt av magen syntes.
Då lutade hon sig fram och sa med låg röst: "Du… imorgon när vi ska föreläsa, tänk på vad du har på dig. Ta inte en sån här blus – du behöver inte det. Du är ju smart."
Jag frös till. Försökte ta in vad hon sagt. Blev tyst. Förlamad av skammen som besökte mig. Vad menade hon? Att jag klätt mig som jag gjort för att… vadå? Jag hade aldrig den blusen på mig igen.
Jag berättade inte heller om händelsen för någon förrän den kom tillbaka i mitt minne för några år sen. Den kom tillbaka – för att bli läkt – när jag på djupet började utforska min relation till min kropp, min frihet och min sexuella energi.
Och ärligt? Jag hade aldrig vågat dela detta utan den kontakt jag idag har med min kropp. Med min yoni, min cervix. Den livskraft som vaknat där, som pulserar i hela mig.
Jag delar det här för att du kanske också bär på liknande minnen. Tillfällen då du blivit skammad för hur du såg ut. För vad du hade på dig. Vi kvinnor har blivit objektifierade och våra kroppar översexualiserade så länge. Inte bara av män – utan av varandra. Jag vet, det gör ont att öppna upp för att vi dömer och värderar varandra som kvinnor. Men det är inte vårt fel. Vi har alla marinerats i en patriarkal kultur, inte bara under vår egen livstid – vi bär också tidigare generationers bagage i oss.
Men det går att börja leva i mer frihet. Att ta tillbaka ägandeskapet av kroppen. Att börja klä sig för sig själv – inte för att dölja eller anpassa sig till vad som anses okej.
Idag är jag 50 och har på mig vad jag vill. Och jag älskar magtröjor. Inte bara för att jag tycker de är fina – utan för att jag känner mig fri i dem.
Jag tror inte att jag kunnat landa i den här friheten utan att ha byggt en djup, intim relation med min kropp. Med min yoni, och väckt den kraft som bor där. Den kraft som inte bara väcker njutningen och sexualiteten, utan också kraften att våga stå för vem jag är och hur jag vill leva.