För ett par veckor sen pratade jag med en kvinna som sa att hon känt sig träffad av ett inlägg jag skrivit. Texten hade fått henne att inse att hon nästan aldrig är i sin kropp.
Hon beskrev sitt liv: hon planerar, har många järn i elden, en strålande karriär, två barn och en man. Alltid saker att göra, alltid nya planer på gång. Och så hade inlägget fått henne att stanna upp och fundera: hur ofta är jag egentligen i min kropp? Nästan aldrig, hade hon kommit fram till.
Hon är långt ifrån ensam om att leva utan att vara helt i kontakt med sig själv. Att vara effektiv och närvarande utåt, men samtidigt lite frånkopplad inåt. Som att kroppen bara hänger med — inte något du faktiskt är i.
Kanske är det inte så konstigt att hon sen sa: "Inte ens när jag har sex med min man. Jag tycker det är lite tråkigt att vara i kroppen då."
Så vad är egentligen poängen med att vara mer i kroppen? Det är något helt annat att leva där. Att känna livet i form av förnimmelser, att känna hur det vibrerar och pirrar i kroppen igen.
Att märka vad som faktiskt är ett ja — inte som en tanke, utan som något kroppen redan vet. Att kunna vara djupt närvarande i intimitet, utan att försvinna iväg i prestationer eller to-do-listor. Att låta njutning och kärlek ta plats — inte för att någon annan ger dig den, utan för att du är i kontakt med den i dig själv.
Och ja … det kan kännas ovant och lite läskigt. Särskilt om du anar att du inte riktigt varit där på länge. Men det är just där, i kroppen, som livet faktiskt levs.